Jag är en hetlevrad person som ibland visar inte bara tuffhet utan rent av ilskenhet.
Ändå hittar jag alltid ursäkter för mig själv: mitt hjärta är inte ont, att sakna lite finess är ingen stor synd. På jobbet, när jag tappar humöret, är mina chefer och kollegor förstående – jag gör det inte med flit, jag ber bara om ursäkt efteråt. Hemma är det bara nära familj; att släppa ut ångan får mig faktiskt att verka viktigare.
Efter att jag fick min son trodde jag att jag kunde fortsätta vara lika kaxig och formidabel som alltid. Han är min egen lille man, han måste väl stå ut med mig?
Förväntningar är alltid härliga, verkligheten är alltid grym.
Ett barns ursprungliga envishet, med ett temperament som är hårdare än någon vuxens, gör mig helt oförmögen att förklara: ”Mamma har det tufft, mamma jobbar så hårt...”
Vem kommer att erbjuda mig en utväg? Vilken plåga! När jag ser mig omkring kan jag bara trösta mig själv: det är dags att byta taktik, anamma ett långsammare tempo. När allt kommer omkring, vem annan än jag själv band den där klockan runt tigerns hals?