Ibland söker du upp mig, sträcker dig efter min hand. Din plötsliga uppdykande rör fortfarande mitt hjärta. Men jag har lärt mig att bära en mask för dig nu – varken varm eller kall, varken salt eller intetsägande. Jag skrattar utan bekymmer, och de billiga tårarna faller inte längre.
Först efter att mycket tid har gått, först när det inte finns någonstans att ta vägen, inser vi att det vi en gång kastade bort med egna händer aldrig kan återfinnas i de dagar som följer.
Jag tror fortfarande på kärleken, men jag tror inte längre att den kan vara för evigt.
Du påminde mig plötsligt om att den tid vi har känt varandra kan räknas i år.
Efter att ha vandrat denna sträcka med dig har även du blivit en väg jag har passerat.
Jag vet att det är lätt att glömma – vänd bara bort blicken, sluta tänka, släpp minnena, så bleknar de som himlen efter ett fyrverkeri.
Först när man ser igenom allt inser man att förlust ger större frid än ägande.
Ingenting är oförglömligt. Tiden kommer att radera dig – först ditt ansikte, sedan din röst, dina ord. Inte nu, men någon gång.
Vi sprids således i tidens vindar. När vi ser tillbaka ser vi inga spår av våra gemensamma stunder, trots att vi en gång höll så hårt fast vid varandra.
När både slutet och resan är över känns det girigt att dröja kvar, även för en själv.
Ord som är djupt begravda är inte avsiktligt dolda; det är bara det att inte all smärta kan skrikas ut högt.
Jag har inte undvikit dig, och jag har inte undvikit mig själv.
För dig har jag bara kapitulerat, aldrig glömt.